tydligt är att det koloniala perspektivet lever kvar i den Europeiska Unionen. Svensk TV talar med rätta om att mötet mellan en EU delegation och President RG Mugabe var den första på 7 år , det var något av en historisk händelse - men samtidigt en förlorad möjlighet till fördjupad dialog. Gunilla Carlsson säger sig vilja veta hur det går med utvecklingen i Zimbabwe och samarbetet enligt Globala politiska överenskomelsen, men hon slår dövörat till när Kamrat Mugabe tar upp den största hindret för denna utveckling - de illegala sanktionerna.
"Det handlar inte om sanktionerna" uttrycker en envis Carlsson som bestämt hävdar att delegationen bara är där för att se hur det går med den globala politiska överenskomelsen mellan olika partier i Zimbabwe. Myten om 'några riktade restriktiva ågärder mot ett fåtal enskilda individer och företag' för att använda Carlsson vokabulär under presskonferens kontrades av att den Zimbabwiske stats och regeringschefen gav delegationen insikt om den Zimbabwiska verkligheten: "Sanktionerna tjänar inget verkligt humanitärt syfte, de skapar mycket lidande för dem som har det sämst ställt - det är gräsrötterna som lider mest"
Gunilla Carlsson (M) hävdar också envist att sanktionen inte har något med globala överenskomelsen att göra och det blir svårt att förstå den logiken - en av huvudpunkterna på promemoria för samförstånd var ekonomins utveckling och samförstånds avtalet är grundstommen för Globala politiska överenskomelsen. Att i detta sammanhang försöka påstå något annat visar på en tydlig brist på insikt om den Zimbabwiska verkligheten. EU-Zimbabwe mötet var sannerligen en möjlighet till förändring - men då måste det koloniala synesättet i förhållande till Zimbabwe försvinna. Gunilla Carlsson borde öppna öronen mer för vad det Zimbabwiska ledarskapet har att säga. President Mugabe förklarade i SVT's rapport att han ansåg att de två kunnat kommunicera bra. "Det fanns ingen fientlighet och stämningen var öppen och vänskaplig" Presidenten tog också upp till diskussion det gamla vänskapsbandet som fanns med Sverige sedan befrielsekampens dagar - ett vänskapsband som grundades på solidaritet - långt före EUs agenda kom in i bilden.
Mötet med President Mugabe varade i 1 och en halv timme.
Enligt rapport så förklarade den svenska Biståndsministern att hon hoppades att detta besök var ett första steg mot en mer regelbunden dialog med Zimbabwe, detta är positivt men då måste Biståndsministern lära sig att lyssna på vad Zimbabwes folk och ledare har att säga. Vi på Röster för Zimbabwe hoppas att rundresan i Zimbabwe manar till förnuftskäl och insikt om de illegala sanktionernas inverkan på vanligt folk. Efter statsbesöket och mötet med Presidenten vid statshuset i Harare så väntar Bulawayo och Premiärminister M.R. Tsvangirai biträdande Premiärminister Professor Mutambara, väntas också få träffa Biståndsminister Carlsson. Detta eftersom Presidenten tillsammans med Premiärministern och Biträdande Premiärministern förutom sina regeringsuppdrag i den inkluderande regeringen är partiledare för respektive tre partier som ingått överenskomelse om samarbete. EU delegationen måste sluta undvika frågan om sanktionerna - det är intet för inte som man i Zimbabwisk press hoppas att Herr Reinfeldt felciterats i fråga om EU's agerande gentemot sanktionerna. Frågan om sanktionernas avlägsnande är angelägen och på allas läppar- det är här väst borde lägga sin uppmärksamhet - den globala politiska överenskommelsen mellan de tre undertecknade partierna i Zimbabwe är ändå oavsätt Gunilla Carlssons åsikt en intern angelägenhet för Zimbabwes folk. Det koloniala perspektivet måste försvinna - Zimbabwes självständighet måste respekteras.
Röster För Zimbabwe 13:e sept
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar