folkstyre, folkrörelse och folkliga ledare i Självständiga Republiken Zimbabwe

folkstyre och folkliga ledare i Självständiga Republiken Zimbabwe
Inledning:
Många vet inte sanningen om hur det politiska systemet i Zimbabwe utformats och ständigt utvecklas genom ledarnas nära samhörighet med folket och genom att den självständiga staten är uppbyggd sedan befrielsekampens dagar och på självbestämmandet och självtillitens principer som finns djupt rotade inom gräsrotsrörelsen som byggt upp landet.
Sällan kommer Zimbabwes politiker till tals i etablerade medier idag och ofta om det presenteras utdrag ur intervjuer så lyfts dem ofta ur sitt sammanhang och det här skapar förvirring och missförstånd. Ta tillexempel frågan om envåldsdiktatur i Zimbabwe, det är en myt byggd på lögner och falskheter som hålls uppe genom att svensk media ständigt försöker ge nytt bränsle åt folks fördomar. Att Robert Gabriel Mugabe som varit ledare för befrielserörelsen under lång tid och varit landets premiärminister från 1980-1987, försvarsminister 1980-1984 och sedemera nu innehar posten som landets första exekutivia president gör förvisso att denne man ges ett stort folkligt förtroende, men det betyder gör inte denne veterankämpe till en envåldshärskare.

Kamrat Mugabe är en hängiven revolutionär, det är de som gjort att han har vunnits folkets förtroende, hans starka engagemang för de revolutionära idealen om självständighet och enighet. Detta gör honom inte till en envåldshärskare, raka motsatsen. Men ändå vinner han västimperialisternas förakt

Vad beror det på?

Det revolutionära ledarskapet för den patriotiska fronten föraktades redan under befrielsekampens dagar och anklagas snabbt för att vara s.k terrorister, men dessa glåpord slog aldrig hårt mot folkets ledare, ty ledarna inom denna rörelse visste om sedan länge att de ledde en folklig rörelse, med ett medvetet och kampdugligt folk.
När Ledarna för befrielserörelsen hade lett folket i kampen under en lång tid så gjorde folket så pass stora segrar att befriade zoner upprättades, där kollektiva självtillitens anda kunde sättas i praktiken, detta fascinerade många, även i västpressen så blev människor nyfikna eftersom att detta styreskick utgjorde en så kraftig kontrast till det koloniala styret. Men tillskilldnad på vad västerländska journalister ofta fick för sig så var kollektivismen som rotades djupt i de befriade Zonerna aldrig en fråga om tvång från ledarnas sida, snarare var den ett resultat av en övertygelse hos massorna att en stark kollektiv självtillit var nödvändig för att befrielsekampen skulle segra, vilket visade sig vara sant.

Kamrat Mugabe beskrev närheten mellan folket och ledarna i gräsrotsrörelsen i en intervju som bar namnet 1978 "vårt socialistiska program kommer att komma från folket" där han fick svara på frågor och funderingar om hur det framtida självständiga Zimbabwe skulle komma att se ut. Här framhöll frihetskämpen sin verkliga roll som en folkets representant och att i sanning folkets önskningar och behov är den avgörande faktorn för hur samhället utformas. Denna djupa insikt var vad som under en tid då den faktiskt nådde pressen fick media attityden gentemot Mugabe att ändras från den stereotypa bilden av den krigshärjande marxistiske terroristen till Mugabe – den praktiske marxisten,( se exempelvis time magazine från det tidiga 80talet). Denna attitydförändring kom särskild efter det att han blev känd som en skicklig förhandlare, vilket han också är.

Men fördomarna mot Afrikas folkliga ledare var då liksom idag ändå många och ofta citerades exempelvis Kamrat Mugabe felaktigt och ryckt ur sitt sammanhang i medierna, särskilt om han presenterade en av sina visioner för hur det framtida självständiga Zimbabwe skulle kunna komma att se ut, då han alltid varit en konsekvent antiimperialist.

Därför skall vi i det här inlägget lägga fokus på Kamrat Mugabes egna ord från en djupgående intervju som gjordes med honom 1978 av David Martin från London Observer och Phyllis Johnson från Canadian Broadcast Coorporation. Denna intervju är spännande att ta del av eftersom att dessa två intervjuare ställer frågor som går bortom klyschor och schabloner, det är en intervju där man märker av ett uppriktigt intresse från journalisterna, att de vill lära sig mer, och inte bara önskar hitta tillfällen att peka finger, därför presenterar vi denna intervju, i västerländska medier är denna typ av intervjuer mycket sällsynta nu för tiden, detta avsnitt vi har valt att citera i denna artikel det är frågan just om hur det framtida styrelseskicket i Zimbabwe kan komma att se ut: alla utdrag ur intervjun översätts och publiceras i fetstil:

Fråga: Vilket politiskt system förespråkar Ni för ett självständigt Zimbabwe? Skulle Ni kunna utveckla det något ytterligare? Ni har citerats som om att Ni sagt att Zimbabwe bör blir en Marxistisk enpartistat.

Mugabe: Ja, Vad vi har sagt förr är att vi skulle vilja etablera ett socialekonomiskt system baserat(*) på Marxism-Leninism. När vi sade detta, menade vi inte att vi tänker tvinga på det systemet. Vi kommer först att hämta auktoritet för det från folket och om folket accepterat vårt parti, så naturligtvis borde de ha accepterat våra principer.
(…)

*Fotnot(kursivering av mig, översättaren, praktisk tillämpning och en icke dogmatisk hållning till politisk teori har alltid varit utmärkande för Zimbabwes ledare, intervjuarna visar hur de ställt en fråga som baserats på vad de hört genom hörsägen, och att intervjuarna före den ovannämnda intervjun inte var på det klara över helhetens perspektivet i denna fråga.

Reflektion:
Samhällsbygget i Zimbabwe är djup rotad i enighet mellan folket och ledarskapet, intimt knutet till självbestämmanderätten och den självständiga analysen av det praktiska läget. Samhället är också rikt på en revolutionär entusiasm från självständighetens dagar, och tillnad mot vad tidningarna i väst brukar skriva så ligger det faktiskt till såhär. Att folkets ledare är medvetna om folkets önskningar och behov och grundar sin auktoritet på det. Det hade inte kunnat vara på annat sätt i ett land som byggts upp av en gräsrotsrörelse, tvång utifrån envåldshärskarperspektivet, som tidningarna som svenska dagbladet m.f.l framhåller visar på att de inte väl känner dynamiken i Zimbabwes samhällsutveckling eller Zimbabwiska revolutionens många dimensioner. Det som framhålls i dessa tidningar är antigen falskt eller en grov felbedömning, det är en ledarstil som inte existerar i Zimbabwe och visar mest på okunskap eller ointresse från pressens sida, det styre som existerar i dagens Zimbabwe kallas majority rule på engelska dvs majoritetsstyre, och samhälls utvecklas ständigt, Envåldshärskar metoder utan genom djup medvetenhet vilka utmaningar som folket än må står inför. Revolutionens hitillsvarande landvinningar har en ovärdelig garant i enigheten, enigheten är en förutsättning för revolutionen och samhällets fortsatte utveckling. I ett samhället byggt på gräsrotsrörelsens revolutionära princip om kollektiv självtillit så finns alltså inte något utrymme för envåldshärskarfasoner. Vad som däremot finns o Zimbabwe finns är ett förtroende för politiker av ett mått som är mycket sällsynt exempelvis i Sverige, jag tror personligen att glåporden och föraktet gentemot Zimbabwe har litet med avundsjuka att göra. Robert Mugabe kallas inte Kamrat Mugabe för intet, han är en sann folklig ledare, en man av folket - det är ju inte något man direkt kan säga om exempelvis Fredrik Reinfeldt.
Myterna om att folket tvingas på än det ena och en det andra från sina envåldshärskare till ledare är i verkligheten påhitt från konservativa rasister som vill ge nya järn i elden åt urgamla fördomar om Afrikas progressiva ledare som "vildar och terrorister". Dessa myter stämmer inte över med verkligheten i Zimbabwe.
Skrivet av Jan 15 feb 09